Hannes Råstams Quick-bok utläst! För mig var Quick-historien uttjatad och jag började läsa mest för att det var den bok som låg närmast när jag var lässugen. Men jag ser historien med nytt ljus genom denna -här ligger fokus snarare på organisationen bakom Quick än på Quick själv. 

Råstam beskriver ett personligt övergrepp och ett rättsligt haveri som har enorma proportioner. Han redogör för hur domstolar regelmässigt förts bakom ljuset genom oprofessionellt utförda förhör, förvanskade förundersökningar och offentliga dokument som talar för Quicks oskuld men som "försvunnit" på vägen, allt för att behålla illusionen av Sveriges första seriemördare. Sture Bergwall bär inte själv skulden för att en rad mördare indirekt friats genom hans falska erkännanden. Kretsen kring Quick -åklagare, psykolog, minnesexpert, kriminaljournalist etc -utmärks av ett arbetssätt som nästan kan beskrivas som sekteristiskt och vars medlemmar åtnjöt både karriärmässiga fördelar och positiv uppmärksamhet i offentligheten. 

Den verkliga psykologiska nöten i det hela är inte Sture Bergwall som vid tiden för erkännandena var nedgången och drogberoende. Den egentliga gåtan är hur kretsen kring honom, människor med anseende och akademisk bakgrund, låtit det hända. Är det en olycklig slump att ovanligt många oärliga och karriärlystna människor funnits på samma plats vid samma tillfälle, eller är det andra mekanismer (gruppdynamiska?) som ligger bakom? Kan liknande hända igen?

/Helene