Av barndomens besök på Andréemuseet minns jag att jag lyssnade fascinerat när min mor berättade om tre män som skulle korsa Nordpolen i ballong men som aldrig kom tillbaka. På ett barns vis tänkte jag att det måste varit ensamt att dö därute i polarisen. Det var känslan av ensamhet jag tog med mig därifrån.

När jag som vuxen läser Bea Uusmas "Expeditionen -Min kärlekshistoria" gör jag det givetvis med bredare referensramar. Det är lätt att slås av den dumhet som tycks genomsyra hela företaget. Med häpnadsväckande naivitet lossar Andrée, Fraenkel och Strindberg linorna från ballonghuset på Danskön i föreställning om att solen alltid skiner från en klar himmel vid Nordpolen. Dimma, frost och kyla tycks överraska när de någon dag senare lossar ballast från en ballong tyngd av is och frost. När de tillslut tvingas överge ballongen och ransonera packningen för att slippa släpa på mer än nödvändigt prioriterar de champagne och kravatter. Dumt är ordet.

Uusma berättar nära och rakt om de slutsatser hon dragit av mångårig forskning på området. Delvis är det systematiskt i tabellform, men boken innehåller också novelliknande inslag. Här är det hennes egen besatthet som står i centrum. I den bemärkelsen lyckas Uusma med vad titeln utlovar som "min kärlekshistoria". För lika mycket som det här är en bok om polarexpeditionen är det en bok om författarens eget intresse för dito. Det bör man som andréeintresserad läsare vara medveten om när man börjar läsa för att inte bli besviken. När sista sidan är läst är det ändå av Andrée, Fraenkel och Strindberg jag vill ha mer. Det kommer jag få i annan litteratur, för det saknas inte böcker i ämnet. 

När det nu skrivits så många böcker om polarexpeditionen, vad är det då som gör den här boken unik? Kanske är det just författarperspektivet. Uusmas hängivenhet för expeditionen smittar av sig och stundvis gör hon plats även i mitt hjärta för Vitöns karga och ödsliga landskap. 

När jag läst färdigt gör sig barndomens känsla av ensamhet påmind. Det måste varit ensamt att dö därute i polarisen.

//Helene