Märta är duktig på nätterna numera. De första nätterna ställde jag klockan och gick upp med henne tre gånger per natt och det var ändå blött i buren. De senaste nätterna har vi gått upp en gång, och då är det Märta som ”väckt” mig. Den här sena lite oväntade höstvärmen som kommit gör att nattrastningen blir riktigt njutbar, i natt stod vi där länge och doftade på hösten innan vi gick in igen.

Nu har vi legat i sängen och streamat dokumentärer sedan sambon gick till jobbet imorse och snart ska vi ut på en lite längre promenad runt sjön. Valpar är generellt dåliga på att promenera, och man ska inte promenera särskilt långt med dem heller. Det är många nya intryck hon måste bearbeta och ibland glömmer hon bort att gå samtidigt. Jag märker dock att hon blir lite modigare för varje promenad vi tar :)

Märta fick följa med till stan igår och uträtta ärenden. Kanske att hennes gamla tröskelrädsla gör sig lite påmind här.

//Helene

Jag har alltid älskat böcker! Minns hur jag laddade med travar från bibliotekets Hc-avdelning inför veckorna på sommarställena när jag var barn, ofta så många böcker att jag knappt hann läsa ut hälften innan semestern var slut. Men känslan av att ha både böcker och tid var oslagbar.

Nu har jag tid. Så jag börjar med denna! Jag följer Fredrik Backmans blogg och gillar hans sätt att gestalta vardagssituationer, människor och dialoger. Det är lättsamt och humoristiskt. ”En man som heter Ove” är hans debut. Jag har höga förväntningar.

Vilka är era bästa boktips?

//Helene

Kom ganska precis innanför dörren och nu ska jag förbereda lite inför imorgon då pappa kommer på besök. Dagen har spenderats i affärer och på Fotografiska. Långlunch åt vi på en italiensk restaurang i Gamla Stan där jag beställde pizza med ansjovis på, udda men ganska lyckad kombination. Konstiga pizzakombinationer är ju faktiskt ganska vanligt, hittade en med Nutella och banan när jag var i Lidköping med jobbet i ett ärende. Provade inte, men kan sätta pengar på att det var en höjdare, haha. Vilka udda kombinationer har ni stött på?

Fotografiska är trevligt. För en sådan som jag som alltid fascinerats av vanliga människor, deras historier, livsöden och förutsättningar var den stora behållningen med dagens besök utställningen av Inta Ruka, en kvinnlig lettisk fotograf som specialiserat sig på att porträttera just människor. Fotografierna ackompanjerades av små berättelser om människorna på bilderna, lite dokumentär känsla. På Fotografiska kan jag ibland sakna just det, en historia. Även om utställningarna omfattas av ett tema i ett större perspektiv skulle en text som sätter varje bild i sitt lilla sammanhang göra det lättare att relatera till den.

//Helene

Jag var på Medis t-banestation igår kväll för att möta en vän och gammal kollega. När jag kom dit tog jag upp mobilen för att stämma av med henne var hon var då vi inte bestämt uppgång innan. Och upptäcker att jag inte har något nät.  I centrala Stockholm. Telenor, jag är inte imponerad!

Så jag gick in på Pressbyrån och frågade om jag kunde låna deras telefon, vilket enligt tjejen i kassan var en omöjlighet. Jag förklarade läget, visade ”Söker…”-ikonen som aldrig ville försvinna uppe i displayens vänstra hörn på min telefon och erbjöd mig att betala för att få låna deras i en minut. Men inte.

Min erfarenhet är att människor i regel är fantastiskt vänliga och hjälpsamma, men ibland stöter man på tillsynes helt meningslösa väggar. Jag undrar vad dessa bottnar i. Vad hade det kostat henne att låna ut telefonen (som inte ens var hennes personliga)? Är det en inbyggd distans mellan människor? Och vilken nytta har vi i så fall av denna distans i ett samhälle som bygger på att vi hjälper varandra? Vad tror ni?

Tack och lov fick jag tillbaka nätet efter ett tag och kunde använda min egen telefon så vi kunde möta upp varandra. Jag har saknat henne! Det var länge sedan vi sågs så vi hade en hel del att prata igenom, både jobb och privat :)

//Helene

Mitt första inlägg.